Tre veckor.
Igår "fyllde" Theodor 3 veckor! 
Känns som en evighet samtidigt som det känns lite. Han har ju alltid funnits här? Som en självklar del av mig och Henrik. Att han då bara varit hos oss i tre veckor känns så fjuttigt.. 

Bytte ut hans garderob i helgen, storlek 50 började strama lite om magen så det var dags att uppgradera till storlek 56. Skönt att han växer! Men vemodigt att lägga undan första storleken redan.. 
Annars är han kanske världens snällaste bebis (just nu, allt kan vända det vet vi men just nu njuter vi!) 
Han sover och äter och vill ha ny blöja. Däremellan tycker han om att ligga nära och mysa. Sjunga sånger är kul, mamma och pappa tar hjälp av Spotify för att kunna texterna och melodierna dock 🙄😅 
Han älskar sin vagn, gillar att åka bil (eller, han accepterar det och somnar i babyskyddet). Det stora bil-testet kommer dock på onsdag när vi ska roadtripa ner till Göteborg.. Får återkomma efter helgen helt enkelt 😆🙈 

Vi är som vilka nyblivna föräldrar som helst. Upp över öronen förälskade och utan tankar på att han är någonting annat än perfekt.. 

(null)

(null)

(null)
Vår lilla älskling. Hur såg vårt liv ut innan du fanns egentligen? 

Tog två bilder på mig idag, kroppen är helt magisk måste jag säga. Finns inte minsta spår av att jag hade en vattenmelon till mage för 3 veckor sedan? Känns som att magen dragit ihop sig mer än vad den var innan graviditeten också. Tacksamt! 😆😅 

(null)

(null)
Sista bilden med Theo på insidan. 38+0, en vecka senare var han utanför!


(null)

Laddade ner "MammaMage" appen igår, har tänkt börja använda den för att stärka upp magen. Den lär få en chock för magen min var knappast stark innan graviditeten.. Men det känns extra viktigt nu. Theodor växer så det knakar och min rygg och mage behöver orka bära runt på honom framöver, då är det bäst att sätta lite fart med träningen! Sen är mammamage träningen väldigt skonsam. Ingen fara att man tar ut sig för mycket för fort. 

Snart kommer pappan hem så jag ska plocka undan lite och förbereda för kvällen ❤️




Natten när Theo kom - Förlossningsberättelse.
Äntligen har jag fått ihop det. Det blir lite långt, men jag försöker blanda in lite bilder så ni inte ska behöva läsa
 
 
endast massa text. Vissa saker har jag säkert nämnt i tidigare inlägg men jag vill försöka få med allt i denna text så det kanske blir lite tjatigt. Ni får leva med det ;) 
 
Vår förlossningsberättelse börjar väl egentligen redan den 5 oktober, när BB Stockholm äntligen förstår att min smärta i magen faktiskt är på riktigt, hemskt nog är det så det kändes. Det var på torsdagen och jag hade varit i kontakt med BB minst en gång om dagen hela den veckan, en av läkarna gav mig (på telefon) diagnosen "magsjuka"..... Jag vet inte men det gjorde ärligt talat lite ont att inte bli trodd på. 
Men på onsdagen när jag ringde fick jag en läkartid inbokad på torsdag morgon, fick med mig Henke och det var bra, för han kunde med sina ord beskriva hur vi hade det hemma när jag åt eller drack. 
Var extremt törstig när vi satt i väntrummet så jag tog mig ett glas vatten, vilket nog var bra såhär i efterhand. 
Jag fick jätteont i magen när jag hamnade på rummet med CTGn och den tappade Theos hjärtljud och tog upp min puls istället, det gjorde att barnmorskan kom in och frågade vad som hände. Då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, det gjorde SÅ ont och helt plötsligt insåg hon att jag inte bara var där för att.. "Så här ska du inte behöva ha det" TACK! 
Det kändes som att det blev full fart efter det, men riktigt så bra var det kanske inte. Träffade läkare, fick träffa läkare från kirurgen som ville kontrollera så jag inte hade bråck i magen, fick vänta länge på att äntligen få dropp! 
Då hade jag inte ätit på 1 ½ dag så jag behövde verkligen droppet. Det fick jag dock inte njuta av i ett eget rum utan jag satt i köket där folk värmde mat och satt och åt. Inte optimalt för någon som var sugen på mat. 
 
 
 
Det var tveksamt om det skulle finnas ett rum för mig på BB den kvällen men eftersom jag fortfarande inte kunde äta/dricka utan att få panikont i magen löste dom ett rum till oss. Det hade inte känts bra att bli hemskickad i det skicket jag var i där och då. 
Henrik åkte hem och sov hemma och jag blev kvar på BB, sov inte många minuter då jag "delade" rum med ett annat par där vattnet gick preciiis när jag höll på att somna, efter det var jag klarvaken. Fick även sms om att jag blivit faster igen under natten, då blev jag ännu mer vaken! 
 
Fredag 6 oktober. 
 
Läkaren kom in på morgonen och konstaterade att de inte visste exakt varför min mage bråkade som den gjorde, men att de varit med om liknande fall tidigare med gastric bypass opererade, att det blir lite knöligt när det blir trångt mot slutet. Så hon sa "För att du ska bli av med detta, behöver du föda barn, så vi kommer sätta igång dig idag". Skickade sms till Henke som var på jobbet och sa att han skulle jobba klart för dagen och komma efter, då det förmodligen skulle ta lite tid för mig att bli mogen, min livmodertapp var fortfarande bakåtvänd och inte alls "redo" att föda barn där och då. 
Först ville de ge mig de vanliga tabletterna för att få igång mig, men det hade ju krävt att jag kunnat svälja ner de med vatten, när jag sa det till läkaren tittade hon på mig och sa "Hur kan vi inte ha tänkt på det? Det ska du såklart slippa! Ingen mer smärta som vi kan undvika för dig nu!" 
Så jag fick en propess (som en tampong) insatt down there runt lunch på fredagen och den skulle sitta 24h om ingenting hände innan. Samtidigt fick jag näringsdropp insatt, för att jag skulle orka en kommande förlossning. 
Droppet satt i över 10h och fyllde mig med energi.. Typ.. 
 
 
 
Väntan väntan väntan... 
 
Dagen gick rätt långsamt med tanke på att Henrik fortfarande var på jobbet, roade mig med att smsa med mina svägerskor, uppdatera instagram en gång i minuten och läsa bok.. 
Henrik kom strax efter 17 och det var skönt att få sällskap, konstaterade att han inte fick lämna mig kvar där nu. 
Jag kände inte av propessen alls utan allt gick rätt långsamt framåt. Henrik, som inte hade lyxen att få näring rätt ut i blodet behövde middag, så vi tog en promenad med min droppställning till köket och "åt" en romantisk middag tillsammans..
 
Har ni sett någonting mer romantiskt för en fredagskväll i oktober..? 
 
Efter maten vandrade vi tillbaka till rummet och kikade på idol och fortsatte vänta. Hade ingen förhoppning i detta läge att någonting skulle starta innan de 24h hade passerat, så jag kände mig ganska lugn. Jag visste ju att han skulle komma inom ett par dagar.. 
Kvällen blev natt och både jag och Henrik hade svårt att komma till ro och somna, även om vi var lugna var vi nog rätt nervösa över vad som väntade. 
Jag försökte läsa lite och Henke spelade spel på telefonen och minutrarna gick, när vi båda somnat till hände samma sak som natten innan, vattnet gick i rummet intill. Fullt pådrag och det gjorde så att Henrik blev klarvaken, jag var också vaken men av en annan anledning, jag hade ont. Värkar. 
Vi ringde på barnmorskan för att få CTG inkopplat och få lite koll på hur det tog sig. Den satt på rätt länge och när barnmorskan kom in var jag tvungen att fråga om det verkligen var värkar, för jag vågade inte riktigt tro på det. Även om det gjorde ont. Hon konstaterade att jo, det är värkar du har så du inbillar dig inte. 
 
Natt-tv och CTG. Theos hjärtslag var stabila och värkarna kändes för mamma, allt som det ska vara.. 
 
Vi försökte sova mellan värkarna och det blev väl med facit i hand inte speciellt många minuter, men man klarar sig rätt bra ändå tydligen! 
Eftersom värkarna var igång tog dom ut propessen under natten och lät kroppen sköta allt själv. 
På morgonen låg jag i sängen och kände hur någonting knäppte i kroppen, det var så sjukt, jag har läst om hur det kan kännas när vattnet går och förstod direkt vad det var så jag studsade upp ur sängen, Henrik undrade vad jag höll på med.. När jag väl ställt mig upp stod jag som förstenad och frågade Henke vad jag skulle göra nu... "gå till toaletten känns som en start.." haha smart!  
Där och då blev allt mycket verkligare för mig, det hände verkligen saker! Klockan var mellan 5-6 när vattnet gick. Då var det klart och allt såg bra ut. Efter några timmar visade det sig att fostervattnet var mekoniumfärgat. Dvs bebisen har bajsat i vattnet. 
Vid 9 fick jag (ÄNTLIGEN!) lite lustgas som hjälp att klara värkarna, låg kvar i det lilla rummet då för att det var fullt i alla förlossningsrum. 
Här var man inte kaxig.. Men lustgasen hjälpte ordentligt efter många timmar utan. 
 
Klockan 10:25 fick vi äntligen plats i ett förlossningsrum, där och då tänkte vi att det skulle gå relativt fort från och med nu.. (haha yeah right!) 
Rum 013 <3 
 
Vid 11 fick jag akupunktur, det var skönt, tror att jag slappnade av rätt mycket när nålarna satt. Kände mig fortfarande ganska stark och bra på att ta värkarna. Enda bekymret jag hade var att min rygg värkte SÅ mycket hela tiden. Det blev till slut ohållbart och de beslutade att det bästa för mig för att få bort smärtan i ryggen var en epidural. Jag var rätt likgiltlig i detta läge och kände att det inte kunde skada, även om jag var orolig för biverkningar av sprutan. 
 
Lilla nålen, glad att jag var såpass borta som jag var när de satte den, och att narkosläkaren visste vad han gjorde.. 
 
Epidural hörni! haha trodde aldrig att det skulle vara såå härligt! Men jag var som en ny människa efter sprutan. Hade lite värk i ena sidan så de fyllde på och efter det var jag helt bedövad i hela ryggen. Det var underbart! Värkarna fortsatte i jämn takt men de kände jag inte av alls.. 
 
Klockan 16.00 Ringde mamma för att uppdatera och få lite pepp, här mådde jag bra! 
 
18:45 började jag skaka som ett asplöv, frös och kände mig konstig. 
BM tog tempen och mycket riktigt, feber och frossa. Fick antibiotika insatt och de togs blododlingar. 
 
20:50 (enligt journalen) var jag öppen 10cm, nu trodde jag att det var nära! Krysta lite och sen säga hej till bebis! (haha, igen) 
Här tittade vi samtidigt på Sveriges match mot Luxemburg på paddan, målkalas! 
Jag satt på pilatesboll och jobbade för att få ner Theo så långt ner det bara gick, kände fortfarande inte riktigt av värkarna tackvare EDAn. 
 
 
 
Eftersom det efter detta drog ut på tiden fick jag värkförstärkande dropp strax efter midnatt för att vad vi tänkte "skynda på" det hela. 
Det gick inte så bra, det gick fortsatt trögt och jag kämpade med krystvärkarna i vad som kändes en evighet (det blev ett par timmar till slut) 
Tror hela rummet kände sig frustrerade ett tag när det inte hände speciellt mycket. BM fick ringa efter ännu en person som kom in för att få mig att orka. Hon var hemsk (mitt minne av det hela) men hon hjälpte förlossningen framåt! En timme efter hon kom in i rummet föddes han. Den gode Theodor! 
 
 
 
Den sista timmen under förlossningen ville jag ge upp flera gånger, grät och bad om snitt ett par gånger. Jag var SÅ trött! Noll energi och bara slut. 
Henrik var världens bästa stöd under hela tiden, aldrig hört så mycket komplimanger och pepp under så kort tid som där och då, bäst! Även om jag skällde på honom ett par gånger för att jag inte kände mig speciellt duktig eftersom ingenting verkade hända. Theo rörde sig fram och tillbaka under förlossningen så det kändes hela tiden som ett steg fram, två steg bak. (fast de påstod att det inte var riktigt så illa, kanske två steg fram och ett bak..) 
Jag vet att jag sa att han aldrig kommer komma, att jag inte klarar att föda, om han kommer innan jul ska jag vara glad. Självförtroendet var inte på topp mot slutet, kände att jag hade hållit på SÅ länge och att det bara var jobbigt. 
Men ut kom han! 3530g och 52cm lång liten prins! 
 
bebis <3 
 
 
I efterhand känner jag mig enormt stolt över hela förlossningen, att det faktiskt gick. Att JAG kunde. 
Världens minst smärttåliga människa har faktiskt fött ett barn. Genom min vajejej. 
Så stolt över mitt och Henriks teamwork och att han var den klippan jag behövde genom hela förloppet. 
 
Det blev många och långa timmar för att få honom i famnen, frustrerande stundtals men så värt det när han väl låg där. Världens mest självklara bebis. Vår bebis. Vårt allt. 
 
Det stora mat-testet kom efter någon timme när vi fick leverans med mackor och te till rummet. Jag har hört många säga att de är de godaste mackor de någonsin ätit och jag kan inte annat än hålla med. Jag hade inte ätit på 5 dagar och att få smörgås med ost, skinka och massa grönsaker på var bland det bästa jag ätit i hela mitt liv! Speciellt eftersom det inte gjorde ont i magen när jag ätit! Hurra! 
Kärlek på ett fat. 
 
Jag kunde inte somna efter jag ätit, låg och njöt av känslan att vara mamma till en perfekt liten pojke och hanterade lite smärta i kroppen.. Pappan däremot, han åt och somnade ovaggad. Så trött! (fullt förståeligt, inga extra hormoner som hjälpte honom direkt) 
Första bilden på familjen Lindström :D 
 
Kan vara den bästa känslan någonsin. Att ha honom på mitt bröst. 
 
Jag har säkert glömt mer än hälften av vad som hände under dessa dagar, men det är lite suddigt i minnet, dels har det gått 3 veckor (Hjälp!) och sen var jag lite lätt medicinerad... :D
Men sammanfattningsvis är det min bästa och värsta upplevelse på samma gång, det gör så ONT att föda barn men det ger så mycket. Lägg till ingen sömn, ingen mat och en infektion i livmodern under samma veva så kan jag inte förstå att jag över huvudtaget klarade av det! Men kroppen ÄR gjord för att föda barn, utan tvekan. 
Power! 
 
Orkar ni läsa hela vägen hit förtjänar ni en present, men jag har ingen att ge mer än ett tack! 
Alla ni som följt hela denna resa från Januari 2016 och framåt, tänk att jag och Henrik fick ett lyckligt slut! 
Bloggen kommer fortsätta leva, det är för roligt för att sluta nu, och jag kan inte sluta fota Theo så jag måste kunna dela med mig någonstans.. :D 
 
PUSS på er! 
 
Skriv gärna en kommentar eller tryck på hjärtat om du läst enda hit <3
Godmorgon.
✌🏼

Min värld.

Läpparna!

Godis!
Detta vaknade jag bredvid imorse. Ja mitt hjärta smälte. Vi har haft en bra natt också! Jag la mig vid 23, Henrik matade Theo vid 01 och sen vaknade jag av en hungrig pojke vid 05.30 🙌🏼 
Sen var han hungrig igen vid 8, då somnade han om och jag är klarvaken. Tack för en lång natt älskade unge! 💙 

Pappan jobbar hemma idag och jag ska baka äppelkaka, för ikväll kommer farbror med flickvän och hälsar på!